Alexandersgatan 36 - Henrika Peltonen

Henrika Peltonen
Diversearbeterska
(f. 1882 - d. 1964)

År 1913 byggdes järnvägen till Kaskö och med den kom många nya invånare inifrån landet till staden. Många av arbetarna som kom utifrån var finskspråkiga, i motsats till stadens ursprungliga befolkning som hade svenska som modersmål. En av dem som flyttade till Kaskö var Henrika Peltonen (f. Pitkänen i Kontiolahti) och hennes man Bernard. Bernard var rallare och de hade fem barn.

Järnvägens och hamnens tillkomst skapade nya arbeten inom trävaruhandeln i Kaskö. En del av hamn- och sågarbetarna var hemma från närliggande trakter och återvände till sina hemgårdar vintertid. Men många stannade och redan på 1920-talet fanns flera fast bosatta finskspråkiga familjer i Kaskö.

Även många andra Kasköbor, t.ex. fiskare, arbetade i hamnen och i brädgården då det var säsong. I hamnen bestod arbetet av lastning av virke från tågvagnar samt stabbning i hamnen samt lastning och stuvning av fartyg. I brädgårdarna var främst män anställda, i stuveriarbetet och på sågarna både kvinnor och män. Henrika blev änka på 1930-talet och började jobba på lastbåtarna i hamnen och på Lillsågen i Kaskö för att försörja familjen.

Silva Såg som grundades år 1918 hade en kort men hektisk period i Kaskö och stora förhoppningar på framtiden. Fabriken som befann sig på norra Kaskön planerades att bli Finlands största och skulle sysselsätta runt 2000 arbetare. Man byggde en "förstad" av moderna arbetarbostäder i sågens närhet och en egen kaj via vilken sågens produkter skeppades ut. Men den ekonomiska depressionen i slutet på 1920-talet gjorde sågen olönsam och verksamheten lades ner redan år 1928. Henrika jobbade på den mindre sågen i Kaskö, den s.k. Lillsågen på Torsholmen. Den var i Kaskisten Puutavaras ägo och var i drift ända till år 1951.

Tiderna under depressionen i början av 1930-talet, såsom överallt i landet, var svåra i Kaskö.
Det kunde vara svårt att leva på lastandet när det var långt mellan att båtar kom. Ibland fick inte kvinnorna jobb när de kom till hamnen och fick gå hem. Arbetarna var på den tiden inte organiserade så det var chefen som bestämde. Han gick omkring i folkmängden och valde ut vem som skulle få arbeta. Vintertid när det var dåligt med arbete tog flera familjer "matväxel" från banken, för att klara sig till följande sommar, då växeln betalades bort. Kvinnorna kunde ibland få jobb för staden med att t.ex. sopa gator och torg. En annan inkomstkälla var att plocka bär, som de sedan sålde vidare till herrskapsgårdarna.

De barn som hade föräldrar som jobbade i brädgården fick plocka hem små brädbitar i säckar som de kunde elda i hemmet med. Det var också vanligt att kvinnorna "skotta knobbar", dvs. samlade ihop brädbitar i en skottkärra. På Lillsågen sålde man även spillved.

Henrika skadade ryggen i hamnen när en timmerbunt löste upp sig vid lossningen och föll över henne. Därefter slutade hon med arbetet i hamnen och hjälpte till med stortvätt och andra hushållsarbeten hemma hos folk, bl.a. hos den stränga folkskolelärarinnan Maria Kulla.

Det fanns tre hyresbostäder i huset på Alexandersgatan 36 där Henrika bodde. Det var vanligt att arbetarna i hamnen och på sågarna bodde på hyra på olika håll i staden. Folkets hus, "Talo", på Kyrkogatan 33, blev en viktig samlingsplats för många arbetare. Henrika fanns alltid till förfogande när det ordnades festligheter på "Talo". Där ordnades danser, bröllop, nyårsfester och huset blev ett "andra hem" för arbetarna och deras familjer. Henrika var känd som en duktig kaffekokerska och var aktiv i Socialdemokratiska syföreningen.

På äldre dagar, när alla barnen var utflyttade, tog Henrika ännu hand om sitt barnbarn Tuula, tills Tuula var 16-17 år.