Rådhusgatan 73 - Alexandra Enroth

Maria Alexandra Enroth
Nätbinderska
(f.1869 - d.1942)

Alexandra Enroth var ogift och bodde i lillstugan på sin bror Oskars gård. Alexandra hade själv lyckats spara ihop pengar för att bygga lillstugan. Den hade två bostäder och Alexandra hyrde ut den ena delen för att få extra inkomst. Brodern Oskar var fiskare och på gården bodde också hans fru Fanny och deras två barn Ida och Thure. På gården hade de två, tre kor, några får, några höns och en gris. Katt fanns också alltid i huset. På tomten hade man också ett stort potatis- och grönsaksland, några bärbuskar och äppelträd.

Det var i norrstan som de flesta fiskar- och arbetarfamiljerna bodde. Många var i behov av pengar och lillstugebyggnaderna hyrdes ofta ut till säsongarbetare. Under mellankrigstiden bodde säsongarbetare överallt i staden. Man hyrde ut lillstugor, bastur och vindsrum till arbetare som kom inifrån landet för att jobba i hamnen.

När Sandra, som hon kallades, var yngre jobbade hon som restauratris på båtarna som gick mellan Kaskö och Sverige. Redan på 1870-talet hade sjöfarten ändrat karaktär i och med att linjetrafik från Kaskö etablerades till svenska hamnar, främst till Sundsvall. På fartygen tog man med både passagerare och last, såsom fisk, kor, kött och fläsk, tjära, smör och spannmål . Fartygen som gick mellan Kaskö och Sundsvall i slutet av 1800-talet var bl.a. Carl von Linné, ss. Benvik och ss. Falken (som senare förliste under namnet Westkusten utanför Vasa). Efter första världkrigets utbrott sommaren 1914 upphörde en stor del av linjetrafiken förutom turerna längs kusten. Trafiken på Sundsvall upptogs inte efter kriget och 1920 var även den regelbundna kusttrafiken slut. Konkurrensen från järnvägen blev för stor.

Sandra var tvungen att skaffa sig ett nytt jobb och började binda nät på Sjöbobacken. Många av kvinnorna som jobbade på Sjöbobacken var änkor eller ogifta och de hade det ekonomiskt svårt. Kvinnorna som band nät var ofta allvarliga, med pipa i munnen. I samhället på Sjöbobacken tog man vara på varandra och där fiskarna såg att det behövdes hjälp, dit förde de näten.

Kvinnorna steg upp vid sjutiden på morgonen och kunde binda på skötarna till nio, tio på kvällen. Det fanns ingen folkpension på den tiden så gamla kvinnor som kunde och orkade, tjänade en slant på att reparera nät. På vintern tog man in fiskskötarna i stugan och band näten där. Ofta fick de fisk som en del av betalningen. Kvinnorna skämtade och sade: "Idag är det potatis med strömming och i morgon strömming med potatis".

I de enklare hemmen hade man inte många möbler. Kläderna hängde man på krokar på väggarna och man satt på stolar i köket. Sällan hade man soffa. Ofta hade man en stor bakugn i huset där man bakade sitt eget bröd. Brödet hängde man på långa stänger i kökstaket och när man bakade skulle brödet räcka flera veckor. Man bakade både tunnbröd och tjockare bröd, det man kallade för "halvtjockor". De var utan hål i mitten och man bevarade dem i övertäckta degtråg för att de skulle hållas mjukare längre.

På vintern täckte man alla golv med mattor. Ibland vävde man hållbara mattor av sköten. Man tvättade inte mattorna varje sommar utan såg till att vartefter de blev smutsiga rengöra dem med en liten kniv. Man skurade de omålade golven med tvål, vatten och rotborste och till farstun klippte man enris som man strödde ut på golvet så att det skulle lukta gott. Mat förvarades i skafferiet, som ofta kallades för "kontoret", i farstun.

Kvinnorna som jobbade på Sjöbacken hade en klänning, ett förkläde, stickad tröja och en duk runt huvudet. Sina förkläden hade de impregnerat i linolja. Man stickade egna strumpor, vantar, vävde och sydde egna kläder osv. Det skulle sparas på skorna, så redan tidigt på våren skulle barnen gå omkring barfota.